jag har kommit till en ny slutsats här i mitt kackerlacks hatande, kackerlackor måste även de hata att vara kackerlackor. iaf, en enstaka individ här o där.

orsaken till mitt genombrott i denna avhandling, är att idag hade jag en verkligen självmordsbenägen kackerlacka på golvet.  Efter att ha först skrikigt till o missat med flaskan att mörda då den va precis brevid mig i min golvfotölj, så ser jag den en minut senare, fortfarande lagom mosa avstånd. även denna gång klarar den av att fly undan, de e snabba de små kräken o jag hade väl lite *host host* skräp i vägen så jag inte fick in ett clean shot.

några minuter senare kravlar den tvärs över mitt vardagsrumsgolv, stannar o tittar omkring, in under sängen. inte bekvämt mosavstånd, så jag sitter mest o väntar på att jag ska bli tillräckligt äcklad för att mosa.

och nog kommer det alltid, en härlig stund efter att den tagit en detour under sängen kommer den fram igen. släpar sig över golvet, som om den BER om en chans att bli mosad. and i'm just to happy to oblige. mosar den fint med ett härligt splatt o spenderar sedan en tyst minut att städa undan the mess it made whilst dying.

Teorin går som följande: kackerlakor i allmänhet e små äckliga kryp som älskar att vara små äckliga kryp o att rulla runt i äckliga saker, såsom hundar inte kan låta bli en annan hundbajs. men ibland, på livets höst, eller i djupa depprisioner av att ha blivit nobbade av fellow kackerlackor, mobbning eller va nu kackerlackor kan ha för orsaker att vara deprimerade. Då tar sig en o annan modig kackerlacka mod till sig o ger sig ut på djupt vatten. där d vet att de kommer bli mosade no mather what.

de flyr varken hastiga rörelser, bankande ljud runt omkring dem, ljus ovanifrån av tänd lampa eller the sense of impending doom som hänger i närheten av mig när de kommer till mig.

Vanliga små äckelkackerlakor får man jaga för att mosa, de depprimerande kryper emot en för att få de överstökat.

vidriga små kryp.