jag menar, är så sjukt konflikträdd o dålig på att öppna upp mig för nya människor.

för mycket bagage och dåliga erfarenheter om att öppna upp sig till personer som sedan överger en? makes a person a very sad and afraid to open up. 

så varför tala om de jobbiga? när man ändå vet att det kommer vara kvar där, o nämner man något så kan folk fråga om det. när ingen vet kan man ignorera elefanten i rummet, trycka ner allt i mellangärdet o typ. gå vidare i livet.

imorgon kommer en ny dag, ännu ett lager med spakel över de dåliga lådorna som ingen bör titta i, allra minst jag.

tror jag bär en massa spöken inom mig som jag e alldeles för skraj att ta tag i. jag vill inte ta de konflikterna med mig själv o mina minnen. kan man inte sudda ut de jobbiga sakerna? räckte det inte med att genomleva dem? måste man återuppleva dem med minnen?

jag menar. varför gräva ner sig i det som redan hänt? varför planera för en framtid som är så avlägsen o beroende av verialer som man inte kan påverka?

nä, lev i nueet istället. överlev dagen, skapa stunder som gör dagen värd att ta sig igenom.

även om kvällar som denna kommer. när man e ensam, med känslorna upp i halsen o alldeles för mkt att tänka på.  man säger saker man egentligen inte tänkte säga, man öppnar munnen för grodor när känslorna spelar trick på  tungroten. kvällar som denna spenderar man i madrasserade celler på anstalt där ingen annan vet.

imorgon är en ny dag, se fram emot den istället. jag försöker iaf.

idag har varit en såndär bra dag som bara händer ibland.

trots att de varit så mkt som helst i skolan nu, så börjar man se slutet, gjorde morgondagens presentations PPT, hur kul som helst, o gruppen gillade *glad i hjärtat* fick en liten applåd till o med :) made me happy

satt o tyckte synd om alla de som var duktiga o läste igenom varje rapport men ändå satt där o slet sig i håret o höll på att kräkas på allt det jobbiga. var lite stöd åt pytteälgen som hade de svårt att andas normalt där ett tag, men sen gav vi upp för dagen, fick med mig pytteälgen hem lite sådär spontant. fikade lite med sockertoppen som har sjukt med feber o annat otrevligt sjukt. la oss i sängen (ingen är förvånad att de hände huh?) och när jag försökte läsa i den nyaste boken, en dirk genlty av D.Adams, så kunde pytteälgen inte låta bli utan pokade o störde mig i över en timme, så när vi låg där o kiknade av skratt o slog på varandra o jag försökte läsa. så gick tiden fort som tusan.

sen upp o göra paj, medans pytteälgen e duktig o diskar som betalning för mat o husrum, sedan äta massa gott taco-paj, vi fick även se lite av sockertoppen som va ute o vände, sen gick hon o la sig igen för att sova resten av kvällen. stackaren. jag o pyttet satte oss mätta o glada o trötta efter disken i fotöljen o pratade om massa saker som inte alls e speciellt kvinnligt att prata om. men så jag skrattade, så jag kiknade, jag grät, jag fick kram i magen o kissade nästan på mig där ett tag. skrattade så hårt att jag fes. seriöst. när magen krampar så hårt att man fiser? life is goood.